Moskvabloggen

Jag är just nu i Kiev efter att ha tillbringat några dagar i Kramatorsk och Artiomovsk i östra Ukraina. Om situationen där kan ni läsa i de här reportagen: http://www.svd.se/nyheter/utrikes/vi-trodde-att-fronten-var-langt-borta_4331051.svd,

och här: http://hbl.fi/nyheter/2015-02-13/720611/vi-forlorar-pa-vapenvilan

Här i Kiev hade jag glädjen att träffa Jura, en ung kille som var min chaufför i Donetsk i somras. Nu har han flyttat till Kiev. Orsaken är att han tidigare har varit aktiv i en medborgarrörelse mot korruption inom polisväsendet. De här poliserna jobbar nu för separatistregimen. Jura insåg att han var i farozonen. Efter att ha blivit hotad beslöt han att flytta.

Nu letar han efter jobb i Kiev. Han är engelskkunnig och har högre utbildning men kan inte ens få ett jobb som  chaufför.

– Varje gång jag säger att jag är från Donetsk blir det kalla handen. Det var samma sak när vi skulle hyra bostad. Flera hyresvärdar meddelade att de inte tar hyresgäster från Donbass. Det känns kymigt.

Till saken hör att Jura är en ukrainsk patriot som aldrig har stött separatisterna. Han var också med på Majdan och demonstrerade mot Janukovytj. Den saken har han aldrig dolt och det var också var en av orsakerna till att han såg sig tvungen att lämna Donetsk, eftersom han i separatistregimens ögon var en förrädare. Men väl här i Kiev ses han som en potentiell femtekolonnare. Det är så sorgligt att jag saknar ord. Klyftan mellan ukrainarna vidgas ständigt och det kan få farliga följder om inget görs.

– Många från Donbassområdet flyr till Kiev och det har lett till sänkta löner. Jag förstår att Kievborna inte gillar det. Samtidigt känner jag en stor irritation över att de är så totalt okunniga och ovetande om vad vi har blivit utsatta för. Jag kan till och med komma på mig själv att tänka: om de en enda gång fick veta hur det känns att bli beskjuten med raketer i sitt eget hem. Att lägga sig på kvällen och inte veta om man kommer att vakna, sade Jura medan han drack kaffe och jag åt pelméer på ett café invid Kievs huvudgata Chresjtjatyk.

Innan jag träffade Jura tog jag en promenad längs Institutskagatan där de fruktansvärda dödsskjutningarna skedde den 19-20 februari i fjol. Om några dagar har det gått exakt ett år sedan dess och gatan är full med fotografier, ljus och minnestavlor.

På en av minnestavlorna läste jag namnet:

Soltjanik Bohdan Zynovijovtij, 29 år, född i Staryj Sambir, Lvivdistriktet

Jag vet redan vem Bohdan var eftersom jag intervjuade hans bästa vän i Moskva för några veckor sedan. I kväll flyger jag till Lviv och i morgon ska jag träffa hans fästmö och pappa.

Jag vet att undervisade i historia på universitetet, att han skrev dikter, att han älskade att vandra i Karpaterna och att han var tyst och eftertänksam som person. Att han hade studerat i Polen och att han var populär och känd i sin hemby Staryj Sambir. Jag har läst hans dikter, de flesta på ukrainska och några på ryska.

Och så vet jag att han dog på Institutskagatan efter att ha fått splitter av en kula i halsen den 20 februari 2014. Kulan slet upp halspulsåldern och han förblödde inom några minuter.

Jag ser mycket fram emot att träffa hans familj men jag stålsätter mig också. Det kommer troligen att bli en av de svåraste intervjuer jag har gjort därför att jag själv var med på Majdan när människorna sköts, en efter en. Många av dem var helt obeväpnade. Bohdan var det.

Bifogar foto på minnestavlan. Nu flyger jag till Lviv. Ni får läsa mer om Bohdan i Hbl och SvD.