Moskvabloggen

Det är vår i Moskva. Vår! Bar asfalt och sol! I våra kvarter hörs rentav fågelkvitter.

Så fort snön smälte bort i första omgången (sen kom den visserligen tillbaka) köpte jag min dotter och mig varsin sparkcykel. På ryska heter det samokat, vilket betyder ungefär något som rullar själv. De är populära framför allt bland Moskvabarn som ofta åker sparkcykel i parken. Men också många vuxna använder dem som ett behändigt sätt att förflytta sig korta avstånd inom stan. Jag har suktat efter en samokat ända sedan vi flyttade till vårt nuvarande hem som ligger precis mitt emellan två metrostationer med längsta möjliga avstånd till bägge två. Det tar ca tjugo minuter att gå och jag är en otålig människa.

Nu har snön definitivt smält och jag använder min samokat dagligen. Resan till metron har halverats – numera går den på tio minuter. Det betyder att mina dagliga jobbresor har kortats med tjugo minuter totalt. Känslan av att susa fram på sin samokat går inte att beskriva. Det behövs bara en minimal nedförsbacke för att den ska rulla fort som blixten och jag står med ena foten på skenan och den andra foten elegant höjd ovanför bromsen på bakhjulet för att kunna sänka farten om det behövs. Jag flyger förbi en massa långsamma fotgängare och känner mig som södra Moskvas okrönta fartdrottning.

(I uppförsbackar är det däremot tungt. Jag är alldeles svettig när jag kommer till jobbet. Mycket bra med daglig motion.)

Nere i tunnelbanan går det med blixtens hastighet att röra sig mellan olika stationer med hjälp av sparkcykeln. (Dock inte under rusningstid.) I  den snobbiga mataffären Azbuka Vkusas salar glider jag ljudlöst fram. Det är bara vakternas ”Devusjka!” som ljuder. Jag antar att de tycker att jag borde sakta ner men eftersom de inte hinner springa ikapp mig har jag aldrig fått veta vad de vill.

Känslan av att susa förbi folk som sitter i sina Mercedes och Hummers i trafikstockningar i centrala Moskva går inte att beskriva. Där får de sitta i sina avgaser som de själva producerar med sina jättebilar. Själv tar man sig fram snabbt, miljövänligt och elegant. Eftersom jag under flera år har fört ett Don Quijote-krig mot den vansinniga privatbilismen i Moskva känner jag en outsäglig triumf under dessa tillfällen och en liten, liten förhoppning att ens någon ska inspireras till att lämna bilen hemma och köpa en vacker liten sparkcykel.

Som ni hör har jag blivit rätt kaxig vilket naturligtvis straffar sig. I förrgår stod jag på näsan med min samokat precis vid ett övergångsställe, mitt framför en bil. Den trevliga chauffören hade som tur saktat farten, vilket inte är någon självklarhet i Moskva. Jag fick blåsa på mina onda knän och inse att min kollega och goda vän på Sveriges radio, Maria Persson Löfgren, har rätt i att jag borde skaffa hjälm.

Njut av våren kära läsare och rör er i den!

Bifogar bilder på min dotter och mig i parken med våra sparkcyklar, samt mig själv på väg till jobbet med datorn i ryggsäck och smutsiga knän efter en vurpa.