Moskvabloggen

I går skulle jag gå på en middag efter jobbet tillsammans med en kollega. Finklädda som vi var beslöt vi att ta taxi, det vill säga i praktiken ställa oss vid gatan och stoppa en av Moskvas tusentals frilansande taxichaufförer.

Vi insåg för sent att trafikstockningarna hade förlamat hela stadskärnan. Att klädd i middagsstass stiga av och gå i tjugo minusgrader kändes inte som ett alternativ. Vi skulle helt enkelt bli försenade, något som är fullt normalt i Moskva.

Den gråhårige taxichauffören navigerade skickligt i havet av tutande bilar och min kollega beslöt att ge honom några uppmuntrande ord.

– Så bra ni kör! sade hon.

– Skulle jag inte det! Jag har kört stridsvagnar i mina dar, svarade chauffören glatt.

Och så satte han igång att berätta. Han var född i Rumänien men hade hamnat på fel sida om fronten under andra världskriget. Då var han sju år gammal. Tillsammans med sin mor skickades han till Sibirien där han hade växt upp. I grannbyn bodde tyska krigsfångar och han lärde sig tyska som barn. Sedan tog han värvning i armén. Han hade kört stridsvagn i bland annat Östtyskland och haft stor nytta av sina språkkunskaper.

Nu har han fått tillbaka sitt rumänska pass, vilket i praktiken innebär att han kan bosätta sig var som helst inom EU.

– Så nu tänker jag grunda en bilverkstad i Europa, kanske i Spanien eller Frankrike. Eller Tyskland, jag kan ju språket. Jag har också funderat på Sverige. Svenskan är så lik tyskan att det säkert inte är några problem att klara sig där, sade han glatt.

Trots sin livshistoria var han inte det minsta bitter. Han föreföll närmast stolt över sig själv. Han upplevde det heller inte som något problem att 62 år gammal flytta till ett främmande land och göra just det, öppna en bilverkstad.

När vi var framme vid restaurangen tittade min kollega och jag på varandra. Vi konstaterade att vi kände oss fullkomligt upplyftade.