Moskvabloggen

I går åkte jag och hälsade på Madlena, den grekiska georgiskan som jag träffade i Tbilisiplanet, och hennes familj. De bor i ett över hundra år gammalt hus som klänger sig fast i sluttningarna ovanför Tbilisi. Alla var hemma – Madlenas föräldrar, hon själv, systern och dennes sexårige son. Det var som om vi hade känt varandra i evigheter, Madlena hade tydligen talat vitt och brott om vårt möte i flygplanet för jag välkomnades som en gammal vän.

– Så ung! Ni ser ut som en liten flicka! utropade Madlenas mammaViktoria och tvingade mig sedan att proppa mig full med hatchapuri (georgiskt bröd med ost), forell fångad i en närliggande bergsälv, rödbetssallad, torkat griskött, surkål och en mängd andra rätter. Bordet formligen bågnade. Vi skålade i hemlagat rödvin för vårt möte, för våra föräldrar, för ödet som fört oss samman. Det var en underbar kväll.

Viktoria och hennes man Grant är bägge greker, en minoritet som var betydligt större i Georgien förr. Efter Sovjetunionens fall flyttade majoriteten till Grekland. Hemspråket är ryska, grekiskan försvann redan med den förra generationen. Däremot kan Viktoria armeniska och hennes man Grant och döttrarna Madlena och Gloria talar vardagsgeorgiska. Sexårige Sandrik talar ryska hemma, hans pappa är armenier och han går i georgisk skola. Jag skulle kalla denna familjs identitet för kaukasisk.

– Vi har varit i Grekland. Det var trevligt. Men inte är det vårt fosterland. Det finns ingen stad som Tbilisi, sade Grant och kisade vänligt med sina buskiga ögonbryn.

Faktum är dock att Tbilisi är en betydligt mer monokulturell stad i dag än under Sovjetunionen. Grekerna har flyttat till Grekland, judarna till Israel, och trots att Georgien i allmänhet är ett tolerant samhälle är det ett faktum att man helst ska ha ett georgiskt efternamn för att komma riktigt långt. Mer om detta i ett reportage som jag förbereder för Hbl.

Samma morgon fick jag ta del av en helt annan verklighet då jag besökte flyktinglägret Churvaleti utanför Gori. Där bor över hundra familjer som flydde Tschinvaliregionen under augustikriget 2008. De bor i exakt likadana små hus på tre rum och kök, de har vatten några timmar per dygn och deras möjligheter att integrera sig i det georgiska samhället är ytterst begränsade. Orsak nummer ett: Det finns inga jobb.

Medan jag talade med invånarna om deras situation kände jag ett obehag komma smygande som jag har svårare att värja mig mot ju äldre jag blir. Inte obehag inför fattigdom, den är en realitet. Utan obehag inför min egen roll och det faktum att jag ständigt står och knackar på utblottade människors dörrar och ber dem tala om för mig hur de har det. Vad ger mig den rätten? Jag gör det för att jag tror på det fria ordet och pressens roll, men vad hjälper det dem? Inte ett dugg. Där står jag likväl och begär att de ska visa sitt armod för mig. Och hur svarar de? Jo, med att duka fram det enda de har att bjuda på, det vill säga mandariner och snabbkaffe.

Deras historia är viktig att berätta, vilket jag kommer att göra i framtida reportage.