Anna-Lena Laurén älskar och uthärdar livet i Moskva
I går när jag försenad som vanligt störtade ner i metrons rulltrappa började folk ropa efter mig. Inte en, utan flera:
– Devusjka! Devusjka! Ni tappade era vantar!
Jag försökte ta mig uppåt längs den nedåtgående rulltrappen, men lutningen var brant och jag kom nätt och jämnt framåt.
– Åk ni ända ned och sedan tillbaka upp. Vantarna ligger till vänster om trappan. Ingen har tagit dem, meddelade en äldre tant tryggt.
Jag gjorde som hon sade och tänkte på hur jag älskar de här korta, undflyende ögonblicken av mänsklig vänlighet i det hårda, aggressiva, smutsiga Moskva.
Här bloggar
På plats i Moskva bevakar HBL-journalisten Anna-Lena Laurén Ryssland. Hon reser ofta till Ukraina som hon har följt med i flera år och hon håller också ett öga på Kaukasien och Centralasien.
Men visst är det så! En annan oförväntad Moskovitisk vänlighet, blandad med en skvätt samarbete och omtänksamhet kunde man uppleva när man åkte stadsbuss förr i tiden. För några år sedan klev man på bussarna vart som helst, alltså inte nödvändigtvis genom ingången hos chauffören. Hade du ingen biljett när du klev på bussen t.ex. genom ingången längst bak, och bussen var proppfull, skickade man helt enkelt pengarna, hand till hand, från passagerare till passagerare, fram till chauffören, som löste biljett till dig, skickade biljett + ev. växel, från passagerare till passagerare, hand till hand, genom hela bussen tillbaks till dig. Sedan stämplade man biljetten på egen hand med ett speciellt stämpelverktyg som satt utplacerad på lite olika ställen i bussen. Jag älskar Moskva!
Så går det fortfarande till när man åker marsjrutka, dvs de privata kleinbussarna. Håller med om att det är praktiskt!
Inte bara i Moskva.
Sama sak som Lars Lönnberg berättade om hände mig i Leningrad sommaren 1967.
Vad som idag känns overligt var att jag – där – (i en äffär) fick hjälp av en annan kund när jag frågade om en särskilt skiva på tyska. För mig som föddes efter kriget var blockaden av Lenngrad forn tid men inte väl för de jag frågade.