Moskvabloggen

Har Aleksej Navalnyj gröt i huvudet? undrar Boris Akunin i sin blogg och bjuder in Navalnyj till en nätdiskussion om högerextremism, nationalism och arvet efter Stalin. Det är en mycket intressant dialog, eftersom det handlar om två nyckelfigurer inom den ryska oppositionen. Och deras åsikter går helt och hållet isär.

Fixstjärnan är Navalnyj, den stormpopulära och karismatiska bloggaren som samlar människomassor var han än uppträder. Han anser det vara normalt att vilja ha ett större, rikare och mäktigare Ryssland. ”Alla vill det, jag också”. Han förstår inte varför det ska tjatas om avstalinisering, det är en fråga för historikerna och inte för politikerna. Dessutom är han djupt sårad över att någon har mage att misstänka att han ser ner på andra nationaliteter bara för att han deltog i ryska marschen (nationalisternas årliga demonstration).

Tänkaren är Boris Akunin, bestsellerförfattare och intellektuell som nu för tiden bor i Italien. Han har georgiska rötter och en betydligt bredare och mer tillåtande syn på mångfald. Han försöker få Navalnyj att konkret förklara vad han menar med sin nationalistflirt, men får mest förtörnade svar

– Jag förstår inte hur intelligentsian kan ställa mig sådana frågor, läser ni inte tidningar? svarar Navalnyj och bifogar en länk till en intervju lång som ett nödår där han omständligt redogör för sin syn. I stället för att helt enkelt svara på Akunins fråga.

Navalnyjs svar påminner i själva verket väldigt mycket om Sannfinländarnas sätt att reagera när de blir kritiserade och ifrågasatta. Genom att bli upprörd och förolämpad. Av någon anledning tycks bloggare inte alls förstå poängen med att bli skärskådad. De vill bara ha beundran.

Hur som helst är det en mycket läsvärd dialog. Ni hittar den här (på ryska): http://borisakunin.livejournal.com/49763.html

Till sist kan jag meddela att jag lyckades få en biljett till Vysotskij-filmen i går (Vysotskij: ”Spasibo, sjto zjivoj” eller ”Tack för att jag är vid liv”) på andra försöket. I den första biografen var föreställningen fullsatt och därefter fick jag åka metro i en halvtimme för att hitta en biograf som hade biljetter. Filmen var visserligen intressant men för mig personligen en besvikelse. Den handlar i praktiken om åtta minuter då Vladimir Vysotskij var kliniskt död en julidag i Buchara 1979. Speciellt mycket om Vysotskijs liv får vi inte veta. Men de ryska biobesökarna jag talade med sade att det inte gjorde någonting – de vet ju redan allt!

Och visst – filmen är naturligtvis gjord för den ryska publiken som i sanning vet allt om Vysotskij. Jag kommer att skriva mer om den på Hbl:s kultursidor.