Moskvabloggen

I dag hade jag två helt motstridiga upplevelser som på pricken beskriver varför Ryssland sist och slutligen är ett ganska roligt land att leva i.

På morgonen gick jag och tittade på den nya dokumentärfilmen om Chodorkovskj. Den heter Khodorkovsky (tysk transkribering, på svenska skriver man Chodorkovskij) och är en europeisk samproduktion med den tyska journalisten Cyril Tuschi som regissör. Somliga har kritiserat filmen för att ensidigt ta Chodorkovskijs parti men det tycker jag är en överdrift. Att Tuschis sympatier ligger hos Chodorkovskij är klart, men han gör trots det ett gediget journalistiskt arbete. Jag rekommenderar filmen. Den är också en utmärkt lektion i hur det gick till när Ryssland blev en marknadsekonomi på det vilda 1990-talet.

Filmen visades tidigt på morgonen och jag hade med mig kaffe i en pappmugg som jag verkligen längtade efter att få dricka när jag kom fram (i hallen, inte i biosalongen naturligtvis). Väktarna vid ingången förbjöd mig att ta med mig kaffet och sade att jag fick lämna det hos dem och dricka det senare. Den här typens personer brukar det inte gå att diskutera med i Ryssland. Så jag lämnade muggen hos dem, gick in för att köpa en biljett och frågade samtidigt försäljerskan om hon kunde hjälpa mig att smuggla in mitt kaffe. Till min stora förvåning reste hon sig upp, gick ut till vakterna och kom tillbaka in med pappmuggen i handen. ”Jag sade att jag känner er”, meddelade hon galant och överräckte mig kaffet.

Detta är orsaken till att jag älskar Ryssland.

Efter filmen gick jag till Sberbank för att betala min elräkning. Jag hade fått en litet otydlig räkning skriven på byråkratspråk. Det verkade i varje fall vara meningen att jag skulle dra av en mindre summa eftersom den totala summan som betalats in under fjolåret tydligen hade varit för stor.

Jag frågade banktjänstemannen om jag förstått rätt.

– Hur ska jag veta det? Ni får ringa Mosenergo, meddelade han.

– Jag bara undrar om min tolkning stämmer? Ni kan ju läsa vad det står på räkningen och bekräfta att jag förstått rätt, jag kan ryska men byråkratspråket är komplicerat för en utlänning.

– Jag läser inte räkningar. Jag bara genomför betalningsoperationen, svarade den unge mannen.

Han vägrade att så mycket som titta på räkningen.

Detta är orsaken till att jag ibland är ursinnig på Ryssland.

Ett annat bra exempel på hur mångtydigt landet är: Filmen om Chodorkovskij visas på hela tre biografer i Moskva, bland annat på en stor och kommersiell (Solovej). Trots att den är ytterst kritisk mot Putinregimen.

P.S. i dagens reportage i papperstidningen om den ryska kyrkan står det ”Tjorugvenostsy” för den religiösa organisationen Banerbärarna. Det heter ”Chorugvenostsy”. Felet har smugit sig in efter att jag lämnat in texten, det händer nämligen ibland att saker rättas så det blir fel. Det ryska x:et i Хоругвеносцы transkriberas med ”ch”. Det är bokstaven ч som transkriberas med ”tj” på svenska, på engelska med ”ch”. Ibland blir de här sakerna fel men vi jobbar på våra rutiner. D.S.